British 1760-1814,Daughter of James Watson. In 1780 she signed a stipple print of Isaac Watts and was soon employed by John Boydell (e.g. Prince William of Gloucester, 1784, after Joshua Reynolds). In 1785 she became Engraver to Queen Charlotte (1744-1818), a keen print collector. She was particularly fitted to working after miniatures, such was the delicacy of her engraving, and some of her best prints are portraits and small subjects after Samuel Shelley (c. 1750-1808). She did private commissions of this kind, notably for the Bute family, and also engraved large plates, some for the Boydell Shakespeare Gallery, including the Death of Cardinal Beaufort (1792) after Reynolds, allegedly at his request. She was employed by William Hayley (1745-1820) on his Life of George Romney Esq (London, 1809), and the correspondence involved shows her as a reliable and respected professional.   Related Paintings of Caroline Watson :. | Old man beguiled by courtesans | Bull and cow in the floodplains at Oosterbeek | Stuten und Fohlen in einer Flublandschaft | Am Rhein bei Nonnenwerth | Venus |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Jan van Huysum
1682-1749 Dutch Jan Van Huysum Galleries He was the brother of Jacob van Huysum, and the son of Justus van Huysum, who is said to have been expeditious in decorating doorways, screens and vases. A picture by Justus is preserved in the gallery of Brunswick, representing "Orpheus and the Beasts in a wooded landscape", and here we have some explanation of his son's fondness for landscapes of a conventional and Arcadian kind; for Jan van Huysum, though skilled as a painter of still life, believed himself to possess the genius of a landscape painter. Half his pictures in public galleries are landscapes, views of imaginary lakes and harbours with impossible ruins and classic edifices, and woods of tall and motionless trees-the whole very glossy and smooth, and entirely lifeless. The earliest dated work of this kind is that of 1717, in the Louvre, a grove with maidens culling flowers near a tomb, ruins of a portico, and a distant palace on the shores of a lake bounded by mountains. Some of the finest of van Huysum's fruit and flower pieces have been in English private collections: those of 1723 in the earl of Ellesmere's gallery, others of 1730-1732 in the collections of Hope and Ashburton. One of the best examples is now in the National Gallery, London (1736-1737). No public museum has finer and more numerous specimens than the Louvre, which boasts of four landscapes and six panels with still life; then come Berlin and Amsterdam with four fruit and flower pieces; then St Petersburg, Munich, Hanover, Dresden, the Hague, Brunswick, Vienna, Carlsruhe, Boston and Copenhagen.
jozef brandt
Jozef Brandt (b. Szczebrzeszyn, 1841 - Radom, 1915) was a Polish painter, best known for his paintings of battles. Brandt studied in Warsaw in the school of J.N. Leszczynski and at the Noblemen Institute. In 1858 he left for Paris to study at the Ecole centrale Paris but was persuaded by Juliusz Kossak to abandon engineering in favor of painting. At one point he studied as a painter under Franz Adam.